De här små stunderna

Både igår kväll och i morse innan jag gick ner till hästarna var jag rätt trött. Trots det är det nästan alltid mysigt att komma ner till dem. Dem lär en att inga problem existerar bara man är här och nu, precis som dem. Om det är något som är skillnad med att ha dem hemma är att man bara kan vara. Som igår gick jag ner bara för att hänga med dem. Aron stod och vilade i ligghallen och jag satt framför honom lutandes mot hans framben. Och Lilja erbjuder alltid långa kramar och att man bara hänger över henne och kliar, eller kryper upp på hennes rygg från en stubbe och bara hänger med ett tag. Vår vardag tillsammans har ett lugn över sig, för det mesta. Ibland öppnar jag upp mot ridbanan och ser om någon vill följa med in dit och göra något. Ofta kommer alla på samma gång och vill vara först att ställa sig på pallen och visa vad dem kan, dem ser så himla stolta ut, särskilt Aron och Lilja. Om jag hittar på något med shettisarna brukar Aron gå med bakom och göra allt jag ber dem om för att han redan lärt sig allt mycket snabbare än alla andra. Det är mysigt att kunna bjuda in till arbete och känna att dem vill göra något och att jag inte tvingar dem till något, dem är ju trots allt lösa och kan gå ut i sin stora hage och göra vad dem vill. Sedan tränar vi ju inte alltid på detta sätt men jag tar in de mer och mer i vardagen.

Jag experimenterar mer och mer med hur ett bra ledarskap kan vara och som känns bra för Mig – måste man alltid vara en dominant ledare och ”visa vem som bestämmer”? Det är i alla fall inte något jag vill vara. Måste vi alltid jobba med negativ förstärkning? Det är inte något jag vill heller och jag jobbar så mycket jag kan med positiv förstärkning och belöningar. Ibland tror jag att mycket man tidigare lärt sig om hur man ska vara med hästar står i vägen för den där djupa och naturliga relationen. Man ska vara si och så med sin häst, det finns regler och riktlinjer att följa och ofta följer man dem istället för sitt hjärta. Det kan få mig att känna mig nedstämd, för mycket jag lärt mig om hur man ska vara går emot hur jag vill vara och hur jag är som person. Mina hästar är mina bästa vänner. Om min häst känner sig osäker och stannar, inte tvingar jag denna vän för att den ska göra som jag vill med diverse medel? Det skulle vara hela absurt men tyvärr är detta inte en särskilt ovanlig situation man kan se med hästar. Där kommer jag tillbaka till att "Man minsann ska visa vem som bestämmer", "Hästen ska inte ifrågasätta ledaren för då får det konsekvenser". Men detta sätt att umgås med hästar tar för mig bort glädjen. För mitt största mål är Relationen och Vänskapen. 
Vi står inte högre upp än dem, vi är likvärdiga, det är en känslofull individ precis som vi och hästen har INGEN skyldighet att göra något för oss. Man måste inse att hästen klarar sig utmärkt utan oss i sitt liv och den har ingen som alls skyldighet att låta oss göra vad vi vill med dess kropp eller tvinga den till massa saker. Detta är något som Mosie Trewitt uttrycker mycket bra och jag har kopierat in en del av hennes text nedan.

Ofta förväntar vi oss att man kan följa ett visst program och färdiga övningar så kommer din relation med din häst bli sååå bra, för det är så de större bolagen funkar. Men som jag läste av en klok person så är det inte så relationer fungerar för varken hästar eller människor! Kan du tänka dig om du skulle gå fram till en människa som du ville bli vän med och utföra lite dominans-ritualer, flytta dig hit och dit, och sedan blir ni vänner? Knasigt va. För många horsemanship-övningar baseras just på ”respekt” och ”dominans” av något slag.

För att citera vad denna person, Mosie Trewitt, skriver efteråt för hur man skapar en bra relation med sin häst;

 ”The limits in our relationships with horses have nothing to do with the horse being "stubborn" or "moody" or not wanting to connect - it has EVERYTHING to do with our own misconceptions and perception of the horse.

In the equestrian world, we objectify horses - as in "we act upon them as if they were things, instead if viewing them as beings who act." It is proven that objectification "dehumanizes" other beings, thus making it easy to mute their voice, disregard their free will and rights, ignore their pain, and treat them as though they are beneath you/owe you/ and thus act cruelly. We know this easily leads to violence and disregard for suffering, but it also promotes a shut down in two-way communication (key for deep relationship). We treat the horse as if she owes us something whether it be a good ride, a well-behaved lesson, or simple unquestioned obedience. I mean, really think about it... Don't you expect "your" horse to be good for "your" ride? Do you ever get mad if she acts up during a lesson? Or doesn't do what you ask?

The key to a limitless relationship is in this truth - the horse owes your nothing - you have no right to her body, mind, and/or obedience. Riding is not your right. You have no right to her body - no right to control her - no right to "own" any piece of her. The horse graciously gives these GIFTS to us when we ask and build a friendship with her, but taking them for ourselves with the use of pressure or force... it's not our right. And yet the horse is still so gracious to us and allows us to sit upon her back and live out our dreams of flying. You must see these remarkable actions of love and generosity as the gifts they are. Riding is a gift, not a given. Understand this, be grateful to the horse for every interaction, and she will know you understand. When we realize that the horse owes us nothing and that all of these actions of love are gifts to be grateful for, we finally understand the horse and see her for who she is - our equal.”