Hade det varit för några år sedan hade jag inte sökt efter den tillvaron jag gjort nu. Jag hade inte uppskattat att bo som jag gör nu. På något vis hade jag redan då en längtan, en längtan jag haft sen jag var liten, men jag var inte redo att stanna upp ännu. Jag hade fullt upp med att fylla livet med aktiviteter och människor för att slippa känna hur jag egentligen mådde. Jag klarade inte av en dag ensam med mig själv. De senaste åren har något växt i mig eller kanske är det något som lämnat mig. Den inre stressen finns där fortfarande och den kan triggas igång av småsaker i min omgivning men skillnaden är kanske att jag inte gör allt för att inte känna längre. Kanske beror detta på att känslorna blivit mer hanterbara och jag har arbetat mycket med mig själv och lärt känna mig själv under de senaste åren. Det har varit en tuff resa och jag har verkligen fått kämpa för att förstå mig på mig själv och varför jag ibland känner som jag gör. Jag har även fått kämpa med att vara förlåtande och vänligare mot mig själv. En klok person sa till mig en gång att man ska vara sin egna bästa vän. Och det var inte jag. Ni kanske känner igen den där rösten i huvudet som ibland talar om hur dålig man är eller att man inte duger. Jag tror den var en stor anledning till att jag flydde och inte ville vara ensam med mig själv och mina tankar, samtidigt som pappas bortgång var en stark bidragande faktor till att jag inte klarade av att känna det jag egentligen gjorde, de känslorna gjorde för ont och ibland kändes de som att dem kunde slita en rakt itu. Min vardag kom att kretsa kring ytligare saker, saker som jag inte kände riktigt var jag utan mest något jag gömde mig bakom. Att gömma sig bakom en vältränad kropp och ett glatt leende var som ett stort plåster över ett stort gapande hål och jag vet att det var ytterst få som såg igenom detta. Jag blev en mästare på att låtsas. Att hålla fasaden uppe var de som tog upp de mesta av min tid, träna, träna, träna. Vändningen med mest kraft när jag flyttade till Falun. Även om utbildningen handlade om träning och hälsa och träningen var just de jag gömt mig bakom, så kände jag att de började hända saker som betydde mer i mitt liv än träningen. Det var som att de hjälpte att bryta mönstret när jag flyttade till en ny stad. Sedan tog jag även upp ridningen igen som för mig är motsatsen till de "fitnessliv" jag försökte leva innan och som gjorde mig ytlig. Under de tyngsta åren jag har haft har jag varit utan hästarna och jag kände även en rädsla för att skaffa häst igen. Rädslan för att behöva åka in och ut till kliniker, att se sin älskade häst må dåligt över alla veterinärbesök, boxvilor och små sjukhagar. Det är en stor anledning till att jag tar det så lugnt med Aron. Vi har ingen brådska. Jag vill att han ska bli en hållbar häst som lever i många herrans år och om han nu så skulle få en skada och inte kunna gå som ridhäst hade jag behållt honom hela hans liv ändå. Det handlar inte om ridningen för mig. Många gånger har jag tänkt på om jag själv hade varit en häst, då hade jag blivit avlivad för länge sedan. Med min kropp skulle inte jag kunna prestera på topp även om jag mår bra ändå i helheten. Men så är det inte med våra hästar, många avlivas om dem inte kan användas till de matte eller husse tänkt sig. Git skulle exempelvis avlivas för att hon kliat av sig man (pga eksem), detta gjorde att hon inte kunde ställas ut längre. Jag har haft lite utslag nu, borde vi inte skjuta mig i huvudet?
Master Pretender
"I always thought that you'd be here
But shit gets fucked up and people just disappear.
Time has told me it can't be that bad
And if it is, well, I'll be goddamn
But I'll stick around"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar