Blir så varm i hjärtat av dessa varelser. Så mysigt att se kaninerna hoppa in till hästarna och äta ur samma hö som dem. Dem brukar smita in när jag är där inne, annars brukar jag försöka hålla dem därifrån, särskilt om jag inte är där och har koll så att inget händer. Aron gillar pälsbollarna mest, eller han visar mest intresse för dem i alla fall. På nedersta bilden sitter Embla och Bodil och äter Arons hö. Bodil är mörkgrå så hon syns inte riktigt bredvid Embla. Aron käkar lite, snosar på kaninerna och sedan äter han igen :D Embla sitter uppe på Liljas rygg och som man ser på bilden är det varken Lilja eller Embla som tycker detta är konstigt eller läskigt. Embla har tagit med sig ett höstrå som hon äter där uppe på ryggen. Är så glad över att alltid börja och avsluta mina dagar med djuren, det är som en dröm som gått i uppfyllelse. Ibland sitter man i soffan och känner att man är riktigt trött men trots de är man alltid glad när man kommer ner till älsklingarna. Aron är sådär behagligt nöjd och sömnig efter en hel dag utomhus och Lilja står med spetsade öron inne i boxen och vill att man kommer in och kliar henne på sitt favoritställe. Git får gå runt lös ibland och kaninerna hoppar alltid runt lösa.
Igår kväll fick jag dock hjärtat i halsgropen. Jag hade släppt ut kaninerna i hönsgården som är in-nätad, jag hade även satt för två hål där dem eventuellt kunnat smita. Jag var med dem där ett tag men sen började jag regna så jag gick och satte på Lilja ett täcke i hagen och då fastnade jag där. Satt under Liljas hals och tog skydd från regnet och bara umgicks med henne, hon liksom ställde sig över mig som ett skydd. Sedan mockade jag åt shettisarna. När jag kollade ut såg jag en vit liten sak skutta runt på gräsmattan och tänkte "de där ser ut att vara utanför hönsgården". Jag skyndar mig dit och hittar en dyngsur Embla som skutta runt lös men som låter mig ta upp henne tack och lov! Sedan kommer Dexter skuttandes fram till mig på gräsmattan som om han tyckte jag var någon räddning, för annars är han rätt skygg men nu fick jag mer än gärna ta upp honom. Dessa två vita kaniner var hyfsat lätt att hitta i mörkret men nu gällde de att hitta den mörkgråa (som dessutom är modigast och kan ha begett sig längre bort). Så jag stängde in Dexter och Embla i stallet igen och grabbade tag i ficklampan. Försökte ringa Björn för back-up men mobilen hade dött. Ganska snabbt hittar jag lilla Bodil som skuttar runt nedanför huset och hon ville också gärna följa med hem efter det där lilla äventyret. Läskigt värre och en skärrad Vendela kunde andas ut igen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar