Om livet just nu

Nu är jag återigen hemkommen efter en helg i Stockholm. Var där för tredje gången på massageutbildningen och hade både tenta samt massa praktiktimmar. Kände mig slut redan innan jag åkte i fredags, var helt säker på att jag skulle få magsjuka och bli dålig men från att ha varit halvdålig så bröt det inte ut mer utan blev bättre i Stockholm tack och lov! Det tackar jag kroppen för!

Mitt nya liv innebär att jag går upp strax innan sju varje morgon och släpper ut hästar men igår tog jag in dem en timme senare så jag kunde få sova en timme extra i morse :D Inget Aron hade något emot som låg och sov när jag kom ner. De andra hade inte heller någon brådska ut i regnet. När det är sådant här väder och grått ute har jag svårt att finna motivationen att göra något annat med hästarna än att bara stå och mysa. Har ingen lust att träna dem. Men vad jag har förstått är det många som känner så just den här årstiden. Jag har också valt att ha alla mina hästar barfota vilket kräver att jag anpassar mig efter väder och underlag. Nu är det väldigt hårt ute och svårt att träna ordentligt utan ridhus. Som tur är behöver ingen av mina hästar hållas i någon slags toppkondition utan vi syftar mer till att hitta det roliga med träningen. Jag är inte heller den som känner att jag vill rida varje dag eller jämt utan umgås gärna med dem utan att sitta på ryggen, många gånger känner jag att de ger en bättre kontakt och att båda får ut mer av det.

Känner även att jag vill skriva något om de här med att ha eget stall eftersom det är helt nytt för mig. Det jag uppskattar mest med de är att jag kan erbjuda mina hästar de jag tror är bäst för dem utan att behöva ta hänsyn till någon annan som har andra åsikter om hur hästar ska ha det. Jag kan göra som jag vill och försöka anpassa det efter alla fyra individerna. Det som känns tråkigast är att jag saknar speciellt två människor som blev väldigt speciella för mig. Jag är själv förvånad över hur ledsen jag verkligen blev av att lämna dem, jag är på något vis inte van vid att släppa in någon så långt och tillåta mig att känna så mycket, ofta för att jag är rädd att personen kanske försvinner ur mitt liv (som pappa gjorde). Och nu när jag släppt in dem var det så otroligt sorgligt att "lämna" dem. Kanske drog de igång gamla känslor och gjorde hela känslan ännu starkare. Oftast lyckas jag skjuta undan saker som känns jobbigt men hur jag än försökte kunde jag inte hålla bort dem här känslorna. Även nu en månad senare när jag sitter och skriver om det här rinner tårarna ner för mina kinder. Men jag är jätteglad att jag har fått ha dem i mitt liv och jag hoppas att dem kommer fortsätta finnas där även fast det inte blir lika mycket som tidigare. Man kan ju faktiskt ta bilen eller tåget! Men när man har sett dem så mycket i vardagen blir det något som saknas.

Till något helt annat! Måste ge världens bästa pojkvän en eloge. Hur många pojkvänner ställer upp och tar hand om ens fyra hästar med in- och utsläpp, mockning, borstning och allt vad det innebär med hästar! Jag blev så varm i hjärtat i lördags när jag satt på julmiddag i Stockholm och tänkte på att nu går han ut och tar hand om hästarna - tycker det är så fint. Det visar verkligen hur fin relation vi har. Och det visste jag självklart innan och det är inget som bevisas men de var en väldigt fin uppoffring som betydde mycket för mig. Jag tycker det även är mysigt att min älskling och mina älsklingar får en egen relation och inte bara är "mina hästar". Och det är så fint att Björn verkligen bryr sig om dem som individer. Det är så häftigt att för honom är det självklart att han ställer upp - men för mig är det inte självklart och jag uppskattar det massor. Långt ifrån alla skulle ställa upp på sådana saker och göra det för någon annan. Efter denna helg har han fått en helt ny insyn i min värld och det känns också fint, att på något sätt dela det som är en stor del av mitt liv och som betyder massa för mig.

Idag står hur som helst detta på schemat:

• Ta det lugnt. Har märkt att jag stressar i många saker jag gör. Som att jag gör allt snabbt för att hinna med mer saker eller få det överstökat. Men vad är njutningen i det? Jag måste coola ner. 
• Öppna anatomiböckerna och plugga in överkroppens skelettdelar osv. Har ny motivation efter helgen! Vi har en i klassen som är så jäkla duktig på kroppen och jag ser hur det gör honom till en bra massör och det motiverar mig massor! Jag vill också bli sådär vass på människokroppen och kunna hitta problem folk har och lösa dem :)
• Bara mysa med hästarna utan stress och försöka att INTE ha dåligt samvete för att jag inte arbetar dem. 
• Fundera ut om jag kan göra en lösdrift åt dem snart istället för i vår - om det går att lösa. 
• Ta det lite mer lugnt och mysa med min älskling när han kommer hem <3

Och några sista ord om det här med jul. Hur julen känns för mig och kanske många andra. Den börjar ju trots allt närma sig. När ska jularna bli lättare? Julen känns fortfarande som en enda tung sten i magen på mig som kryper ändå upp i halsen. En till jul utan pappa. Och att några nära jag känner kommer ha sin första jul utan sin pappa/make gör bara så jäkla ont i mig. För jag minns så väl min första jul utan pappa och det är inte något jag önskar att någon skulle behöva uppleva. För det blir sig aldrig likt. Julen är den tid på året man ska fira med familjen och för alla som förlorat en familjemedlem är detta en tung dag, i alla fall känner jag så. Man tänker på dem som borde varit här, som lämnade oss alldeles för tidigt. Något som ändå gör mig glad är att jag kommer spendera min jul med hästarna som jag gjorde förut med pappa. Vi åkte alltid ut till stallet och red eller bara tog en promenad med min häst och gav henne massor med morötter och gott.