När är man som lyckligast? Är det som reklamen förmedlar, ett vackert yttre, ett lyckligt inre?
När vet man om träningen har gått över styr, när man inte längre tränar för att det är kul utan för att man vill uppnå ett visst kroppsideal? Kommer man någonsin vara nöjd med sin kropp om man fortsätter jakten på den perfekta kroppen? Missar man inte andra saker i livet om man ständigt är på jakt efter detta? Hur påverkar det din självbild?
En person med ett vanligt jobb jämför sig inte med någon som är mycket rikare än sig själv. Men när det gäller vikt och idealbild jämför vi oss gärna med modeller eller fitnessmodeller, som är smalare än 98% än befolkningen, är inte detta märkligt? Hur kan detta vara idealet när det bara är 2% av befolkningen som uppnår det? Och är det verkligen något sunt att sträva efter? Är dessa personer givet lyckliga för att de har uppnått "idealet", Förmodligen inte.
Många tankar som snurrar.
Jag kan ju bara veta hur detta påverkar mig, och att de gör det. Var går gränsen mellan att vara sund eller frenetisk? Ibland känns det som jag är närmare det sunda men jag vet perioder i mitt liv där man träning och kost legat mer åt det frenetiska hållet. Visst, man hade en smalare mer deffad kropp, men mådde jag bättre? Nej. Så, hur hittar man balansen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar