Debatten om kvinnoideal tycks alltid vara het. De senaste åren tycker jag mig ha sett en förskjutning av kroppsidealet bland kvinnor mot mer vältränade "rippade" kroppar. Jag kommer ihåg när jag började styrketräna ordentligt och det fortfarande var väldigt ovanligt att styrketräna hårt som jag gjorde och att vara tjej. Ju längre tiden har gått desto vanligare har det blivit att se tjejer slita bland de fria vikterna och inte endast på gruppassen. Detta tycker jag är en utveckling som har varit rolig att följa. Dock tror jag att det nya idealet innebär samma press som det vi hade innan, pressen har bara bytt skepnad. Det är inte sunt att svälta sig men det är inte heller sunt att träna 24/7 och ha koll på precis allt man stoppar i sig, detta innebär samma press som tidigare. Jag vet själv hur idealet påverkade mig som ung, jag höll koll på precis allt jag åt och jag var överdrivet aktiv. Jag ville vara smal. Skadorna av en nedbruten kropp kom som ett brev på posten, skador som fortfarande gör sig påminda idag. När målet senare blev att skaffa muskler kunde jag ganska lätt gömma min "mani" bakom att jag bara var "hälsosam" som tränade mycket och åt "bra" mat, en person som många såg upp till som någon som hade "pondus". Det var på något vis allmänt accepterat och något som uppmuntrades i ens omgivning, något man fick bekräftelse för att träna hårt och bygga en stark, "rippad" kropp. Men på insidan mådde jag ändå precis som jag gjorde innan.
Det är självklart att det är positivt att flera börjar träna och väljer ett hälsosamt liv men de jag vill belysa i de här inlägget är när det går till en överdrift och man drivs av en inre press istället för av något sunt. Det jag känner att jag själv gjorde. Pressen att träna och att se ut på ett visst sätt fick mig att gå upp tidigt varje morgon och träna både innan och efter jobbet. Utåt sett kom det bekräftelse över att man var den där glada och hurtiga sporttjejen. Vet många gånger personer sa att de önskade sig ha samma motivation och driv som mig och jag minns alltid att jag tänkte "nej det vill ni inte". För jag fick aldrig vila, ständigt jagad av mig själv och de ideal jag strävade efter. Samtidigt var jag medveten om att jag inte ville bidra till ett sådant ideal men det är ju precis vad man gör när folk ser upp till en. Jag stod för något jag inte ville stå för.
Idag känner jag att jag kan ha en bättre distans till både kost och träning men jag känner fortfarande en stark koppling till den där sportiga, hurtiga tjejen som jag vill vara utåt. Det tog lång tid innan jag kunde vila några dagar från träningen och kost-hesten utan att det gav mig ångest. Nu kan jag till och med njuta av vilan och tränar inte alls lika många dagar i veckan som förut och för mig är det större än att träna JÄMT eftersom det är precis vad min osunda drivkraft vill att jag gör. Så det jag fick bekräftelse från som något bra var egentligen inte alls bra för mig utan tvärtom. Jag behövde lära mig att vila. Att förstå att jag duger som jag är. Att jag inte behöver vara den sportiga "rippade" tjejen för att duga. Vilket är skitsvårt när idealet är som det är. Jag påverkas fortfarande varje dag. Idealet påverkar hur jag mår psykiskt och hur jag ser på min kropp. Därmed tycker jag inte att jag mår bättre av detta ideal än de tidigare pinn-smala, det har bara bytt skepnad precis som jag har bytt kropp för att passa in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar