Ända sedan jag var liten har jag drömt om att ha en hästgård. Den här sommaren har längtan efter ett hus och att komma närmare naturen varit nästan olidlig. Samtidigt har det varit så oklart hur livet framöver ska se ut, vart vi vill bo, vad vi ska jobba med och så vidare. Den senaste veckan har jag även haft känslan av att jag är klar med Falun, jag vill vidare. De här med hus har känts så långt bort men samtidigt inom räckhåll, kanske är det därför jag inte kunnat släppa tanken på det. Att kunna ha Aron och djuren på gården och ha en vardag som inte innebär en stress med att få ihop jobb och alla stallpass, för sedan jag började jobba är det svårt att få ihop de där sex stallpassen i veckan som är tidsbundna. Samtidigt har jag så himla bra stallägare stallkompisar som gör det värt.
Klimatet i stall kan tyvärr ofta vara väldigt hård. Får ont i magen av bara själva tanken att stalla upp Aron i något "större" stall någonstans. Både på grund av klimatet bland hästmänniskor samt hur många hästar får leva. Jag vet hur mycket det pratas bakom ryggen på varandra och folk sköter ofta inte bara sig själva. Kanske är även det en anledning att jag vill ha hästen hemma, då kan jag anpassa hur hästarna ska ha det utifrån just deras behov och min syn på att hästhållning ska vara så naturligt för hästen som möjligt. För de större stallen brukar inte ha hästarna ute allt för länge och det blir långa dagar i boxen vilket jag vet inte passar Aron som är ung med massa spring i benen, dessutom är ju hästar gjorda för att röra på sig och äta jämt. Hans psyke blir mycket lugnare om han inte står inne och samlar energi. Har jag eget stall kan jag själv välja när jag tar in hästarna, kanske vill dem vara ute till 22.00 om det är bra väder och under höst-vår-sommar kan jag ha honom på lösdrift hemma med ligghall och fri tillgång på hö ute. Så nu till saken... I helgen var Björn och jag och kollade på ett hus. Det visade sig att det var bådas drömhus, till skillnad från de andra hus vi sett då vi bara vänt. De hade verkligen ALLT vi ville ha. Ett litet mysigt hus med fina detaljer, ett stall med 4 boxar, 7 hektar ängs- och skogsmark till hagar och att slå hö, småhus på gården, stor fin veranda ut mot "ägorna", ingen stor tillsyn, bara 1 mil utanför en mindre stad och med en ridbana samt 5 km till två ridhus och Massa bra ridvägar. Jag älskar dessutom naturen kring de landskapet. Jag trivs som bäst när det är blandat berg, ängar och skog. I Dalarna är det lite för mycket skog för min smak som jag tycker gör att man känner sig mer "instängd", vet inte varför. Idag ska i alla fall banken (vi var och pratade med dem i fredags om lånelöfte) och mäklaren höra av sig så är väldigt spänd på hur det här kommer gå. Hoppas ingen annan vill ha det :P Vi vet i alla fall att vi ska försöka köpa det här huset, det är där vi vill bo. Samtidigt känns det vemodigt att lämna dem man tycker om i Falun men som det ser ut nu känns det som det bästa vi skulle kunna göra. Efter utbildningen har ju de flesta kompisar ändå flyttat härifrån och var sak har nog sin tid. Hoppas man kommer fortsätta träffa vissa ändå. Tillbaka till huset, det ligger i Örebro län och där ser arbetsmöjligheterna helt annorlunda ut än i Falun då det är en mycket större stad och både Björn och jag har redan sökt massor av jobb. Framtiden ser ljus ut! Låt det här bära nu!
Håll tummarna för oss!!!
Tills vidare ska jag sitta med uppsatsen nu innan vi ringer runt till banker och vid 11.00 bär det iväg till stallet för ridlektion, ska förhoppningsvis börja trava Aron idag :) Ska bli så kul!
Tänk om drömmen om gård kommer gå i uppfyllelse inom en snar framtid.
Det är något med morgonen som jag älskar. Det känns som att min hjärna är som piggast och tillgången till klara tankar är störst. Idag känner jag dock en huvudvärk. Kanske efter all rök som jag (tillsammans med massa andra som bor i Dalarna och Sala) har andats in. Den stora branden gör sig påmind och jag tycker synd om alla människor och djur som bor i närheten. Samtidigt får det en att tänka på vad man skulle göra om branden kom hit eller en ny började här. Själva brandröken ger mig en oro, den signalerar fara, jag antar att det är inpräntat i oss att känna så. Hur som helst kommer jag inte ifrån den, vi astmatiker ska väl egentligen stanna inne men jag jobbar fulltid på dagis den här veckan och sedan bär det av till stallet för att ta hand om nästa treåring och 21-åringen Pilen. Men i stallet laddar jag om batterierna. Styrketräningen får vänta tills helgen medan vardagsmotionen i alla fall är på topp eftersom jag antingen leker med treåringar på dagis eller i stallet. 
